1803-1874 British Sir Edwin Landseer Galleries Landseer was something of a child prodigy whose artistic talents were recognized early on; he studied under several artists, including his father John Landseer, an engraver, and Benjamin Robert Haydon, the well-known and controversial history painter who encouraged the young Landseer to perform dissections in order to fully understand animal musculature and skeletal structure. At the age of just 13, in 1815, Landseer exhibited works at the Royal Academy. He was elected an Associate of the Royal Academy at the age of 24, and an Academician of the Royal Academy five years later in 1831. He was knighted in 1850, and although elected President of the Royal Academy in 1866 he declined the invitation. Landseer was a notable figure in 19th century British art, and his works can be found in Tate Britain, the Victoria and Albert Museum, Kenwood House and the Wallace Collection in London. He also collaborated with fellow painter Frederick Richard Lee. Windsor Castle in Modern Times (1841-1845) Queen Victoria and her family at Windsor Castle.Landseer's popularity in Victorian Britain was considerable. He was widely regarded as one of the foremost animal painters of his time, and reproductions of his works were commonly found in middle-class homes. Yet his appeal crossed class boundaries, for Landseer was quite popular with the British aristocracy as well, including Queen Victoria, who commissioned numerous portraits of her family (and pets) from the artist. Landseer was particularly associated with Scotland and the Scottish Highlands, which provided the subjects (both human and animal) for many of his important paintings, including his early successes The Hunting of Chevy Chase (1825-1826) and An Illicit Whiskey Still in the Highlands (1826-1829), and his more mature achievements such as the majestic stag study Monarch of the Glen (1851) and Rent Day in the Wilderness (1855-1868). Saved (1856) Landseer's paintings of dogs were highly popular among all classes of society.So popular and influential were Landseer's paintings of dogs in the service of humanity that the name Landseer came to be the official name for the variety of Newfoundland dog that, rather than being black or mostly black, features a mix of both black and white; it was this variety Landseer popularized in his paintings celebrating Newfoundlands as water rescue dogs, most notably Off to the Rescue (1827), A Distinguished Member of the Humane Society (1838), and Saved (1856), which combines Victorian constructions of childhood with the appealing idea of noble animals devoted to humankind ?? a devotion indicated, in Saved, by the fact the dog has rescued the child without any apparent human direction or intervention. In his late 30s Landseer suffered what is now believed to be a substantial nervous breakdown, and for the rest of his life was troubled by recurring bouts of melancholy, hypchondria, and depression, often aggravated by alcohol and drug use (Ormond, Monarch 125). In the last few years of his life Landseer's mental stability was problematic, and at the request of his family he was declared insane in July 1872. Landseer's death on 1 October 1873 was widely marked in England: shops and houses lowered their blinds, flags flew at half-staff, his bronze lions at the base of Nelson's column were hung with wreaths, and large crowds lined the streets to watch his funeral cortege pass (Ormond, Monarch 135). Landseer was buried in St Paul's Cathedral, London .  Related Paintings of Sir Edwin Landseer :. | Isaac Van Amburgh and his Animals (mk25) | Queen Victoria on Horseback (mk25 | Study of a Horse (mk46) | Windsor Castle in Modern Times (mk25) | Eos (mk25) |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Malbone, Edward Greene
American Miniaturist, 1777-1807 .American miniature painter. Like his boyhood friend Washington Allston, he was encouraged in his artistic pursuits by Samuel King, who lent him engravings to study. In autumn 1794 Malbone set himself up as a miniature painter in Providence, RI, where he worked for two years, achieving almost immediate success. His earliest miniatures, such as that supposedly of Nicholas Brown (1794; New York, NY Hist. Soc.), although somewhat primitive, demonstrate his precosity. The sitters' faces are modelled with a stippling technique and chiselled planes; their outlines are distinct and crisp. These first compositions all include a conventional portrait background, usually a red curtain pulled back to reveal a blue sky. Despite the laboured technique, they are lively, direct and sensitive. During the second half of the 1790s Malbone travelled the eastern USA in search of commissions. He renewed his friendship with Allston in Boston and later visited New York and Philadelphia. In 1801 he was in Charleston, SC, where he befriended the miniature painter Charles Fraser, on whose work he had a strong influence. He developed a brilliant technique of delicate, barely perceptible crosshatching, using interwoven lines of pale colours to create graceful forms.
baron grimm
German critic. He worked as a diplomat in Paris from 1749. Influenced by the Encyclopedists, he favoured the use of the Italian style in French operas (especially those of Rameau); in the Querelle des Bouffons of the 1750s he rejected all French music in favour of Rousseau, writing the satirical tract Le petit proph??te de Boehmischbroda (1753) and other works. He was a friend to the visiting Mozart family, 1763-4 and 1778.